Min ridolycka 14e april
Nu är det snart tre veckor sedan jag var med om en hemsk ridolycka. Det har varit riktigt tuffa veckor och jag vet att veckorna jag har framför mig kommer bli ännu tuffare.
Jag vill tacka framförallt mamma som va med mig under nästan hela veckan på sjukhuset och massor av mer som ord ej kan förklara, min pojkvän som var hos mig varje kväll och tog sprutan i min mage och stöttar mig genom allt nu, min pappa och hans fru som ställt upp med skjuts och även stöttat mig mycket.
Sköterskorna på barnavdelningen var helt fantastiska, kommer aldrig glömma hur mycket dem jobbar för oss människor att må bra. All respekt till er som jobbar inom sjukvården.
(Känsliga borde ej se bilderna)
Den 14e april hade jag och en klasskompis bestämt oss att rida ut på två av våra gymnasiehästar. Under sista lektionen skrev vi prov, men vi vart klara tidigare än dem andra och gick med några fler från klassen. Vi gick och tog in hästarna och jag var taggad till 1000 för en mysig uteritt! Vi fixade ordning hästarna och tog oss iväg. Hästen jag red var lugn och riktigt fin, lite pigg men det förstår man ju och jag är ju ingen nybörjare heller så jag tänkte att det inte var så farligt. Det var en lugn ritt tills vi kom fram till något som kallas Björnöstigen. Här finns det stockar som vi hoppar över och det är inget ovanligt heller. Min klasskompis häst ville inte gå framåt så jag valde att gå före för annars skulle vi aldrig komma fram. Det var lugnt tills den tredje stocken då min häst började skena och bocka samtidigt, tårarna sprutade på grund av blåsten och den snabba farten. För varje bockning så hamnade jag mer och mer på sidan och tillslut kastades jag av precis innan vi kom ut på vägen, hängandes någon meter med hästen när jag sen åkte ner i backen, slog i huvudet och tappade andan i några sekunder. Kände direkt att något var fel när jag fattat vad som hänt, foten svullnade först upp så trodde det bara var en stukning men efter några sekunder var hela underbenet svullet och det va en smärta från helvetet. Hästen fortsatte att springa ända upp till skolan, jag var så orolig över honom.. Min klasskompis som var med tog min telefon och ringde våran ridlärare. Hon kom riktigt snabbt med bilen och på något sätt tog jag mig upp till skolan. Efter 1 1/5 timmar så var jag på akuten eftersom både jag och de i skolan trodde det var en rejäl stukning. Men jag kände att något var fel, aldrig haft så ont vid en stukning förut. En tjej från skolan skjutsade mig till akuten och var med mig tills mamma kom (världens underbaraste). När jag kom till akuten fick jag hjälp efter tre minuter, efter fem till tio minuter var jag inne i ett rum där jag fick bekräftat att underbenet var brutet, man såg då att hela benet var förflyttat. Fick gips som stöd men smärtan var outhärdlig och jag var så arg att det hade hänt mig. Min mamma och pojkvän kom sedan upp till mig.
Jag var arg, ledsen och chockad. Jag som alltid sagt att jag aldrig brutit något. Fick nu en smäll på käften och efter röntgen konstaterades det att det var tre brutna ben i underbenet, det "stora benet", skenbenet och en lös benbit i en av "knölarna" samt sprickor i fotleden. Dålig bild på röngten men man ser lite..
På kvällen samma dag fick jag opereras, första gången i mitt liv på operationsbordet och första gången jag skulle sövas ner. Det var en obehaglig känsla och jag var så nervös.. Sköterskorna var så underbara och pedagogiska så var nästan genast lugn.
När jag sedan vaknade upp på uppvaket så hade jag en ställning på benet, kommer ihåg hur förbannat ont det gjorde och hur vidrigt det var..
Ja ni ser ju hur äckligt det ser ut! Fem stycken "skruvar" som skulle sätta benen på plats innan nästa operation som var sagt att den skulle inträffa en vecka efter denna var in opererad. Natten och under dagen jag fick ställningen mådde jag riktigt illa, kräktes 4-5 gånger och var yr. Hade förmodligen fått en enklare hjärnskakning som satte igång efter narkos och morfin. Svullnaden gick som tur va ner på fyra dagar och på den femte dagen fick jag ta bort denna och sätta in plattor och skruvar.
Så ser det ut i mitt ben nu. Dessa plattor och skruvar ska jag ha kvar i hela mitt liv om dem inte skaver eller börjar krypa ur sin plats. Efter operationen hade jag en klumpigt gips i en dag men dagen efter fick jag ett mycket lättare och behändigare gips. Ett plastgips!
Dagen efter jag fått detta på benet så fick jag åka hem efter min läkare och sjukgymnast pratat med mig. Det var en sån lättnad att få åka hem, men jag visste inte att det skulle bli så jobbigt som det blev. Detta blåa gips hade jag i två veckor och det har varit de värsta veckorna i mitt liv, dvs depression, nedstämdhet, ensamhet, tråkighet, stress och minskad livslust.
För några dagar sedan var jag uppe på sjukhuset igen för återbesök på röntgen och hos ortopeden. På röntgen bilderna såg allting bra ut och att det hade börjat läka ihop fint. Hos ortopeden fick jag ta bort gipset och stygnen, ni ser ju själva här nedanför hur mycket dem skurit i mig..
Nu så har jag inget gips längre utan en massa plåster, stödstrumpa och en slags plastsko som heter aircast. Jag hatar den men den hjälper ju mig.. Den är mycket klumpigare än gipset och jag måste sova med den. Den gör ont och jag tycker den är riktigt ful och obekväm.
Jag vet att detta kommer vara de tuffaste fyra veckorna + de kommande veckorna efter det i mitt liv då jag bland annat fyller 18 år 1a juni, det är sommar, min pojkvän, kusin och flera kompisar tar studenten och jag kommer endast kunna fira en av dem. Det gör så ont i mitt hjärta.. Men jag hoppas dem förstår mig. Det kommer vara en jobbig tid med deprission och nedstämdhet, ensamhet och det jag nämt tidigare i inlägget. Förhoppningsvis när de fyra veckorna gått kommer jag få börja stödja på foten igen efter ca 7 veckor. Då tror jag att livet kommer kännas enklare om allt gått som det ska. Jag ska kämpa och jag ska klara detta, jag ska klara skolan, klara av att vara en bra flickvän och dotter, klara av att vara den jag egentligen är. Men jag måste få ha tillåtelse att ha ont, jag är bara människa.
----
Jag vill säga till alla att olyckan kan inträffa när som helst, var som helst och vem som helst. Jag var helt ovetande och tyckte det bara var roligt tills allt hände. Använd för gudsskull ALLTID hjälm, stövlar/chaps och väst när ni rider och rid ALDRIG ut själva!!! Ha alltid mobilen med och meddela era kompisar när ni rider ut.
Jag kan säga att hjälmen räddade mitt liv, den tog hela smällen och skrapsår från mitt huvud. Mina stövlar höll allting på plats så benet inte gick av helt och ut ur huden, tänk på eran utrustning vid all ridning och hantering av hästar! Det kommer jag göra i framtiden, för att börja rida och hålla på med hästar igen kommer jag definitivt göra!
Kommentarer
Isabell
Manda Stillnert
Trackback
