Att vara 18 år, leva med den man älskar mest och ha psykiskt ohälsa är inte lätt för någon av oss. Den ständiga rädslan och oron som jag bär på mina axlar kör slut på mig. Jag är inte den jag en gång var, det är sällan den riktiga Angelica kliver fram och visar sig. Min psykiska ohälsa är något som utvecklats sig i snart 5-6 år. Det började med mina föräldrars skilsmässa, där tappade jag förtroendet till människor. Efter det började ett ohälsosamt beteende där jag trodde att jag bestämt mig för att jag inte ville leva längre. Några år senare så dog min mammas sambo utan förvarning, här sjunk jag ner till en nivå där ingen ungdom ska behöva finna sig. Nu var jag tvungen att kämpa för min mammas skull, hon var den enda som betydde något för mig just då. Ett år senare träffar jag denna underbara kille som jag blir dödsligt, barnsligt kär i. Han som jag aldrig trodde att jag kunde få. Men här började även ett beetende, en rädsla som växte fram på grund av allting som hänt.
För mig är det här hela min värld, allting kretsar kring kärleken till mannen i mitt liv. Att försöka ge honom så mycket som möjligt av mig själv och tacka honom för att han är den han är, är riktigt svårt. Jag har svårt att glädjas för andra, jag har nästan aldrig varit ensam förut för jag alltid haft min familj och en stor kompiskrets. Men nu har inte jag det, båda sidorna har minskat och rädslan är större än förut att förlora min enda riktiga vän - min bästevän, den enda som jag ser en framtid med.
Utan honom hade jag nog mått sämre än vad jag gör idag, man kan säga att han räddade mig från att ta det där steget ut från klippan som kunde avsluta mitt liv. Det låter klyschigt jag vet, men det är ren sanning. I den djupa depressionen jag var nere i när jag träffade honom så var det nära ett slut för mig men han höll hoppet inom mig uppe.
Det gör så ont att jag faktiskt har svårt att låta honom gå, liksom släppa honom fri efter allt han gjort och gör för mig. Att vara så kär i en fantastisk person som gör allt för mig men jag kan inte göra något för honom hatar jag. När han väl går så krossas mitt hjärta varenda gång. Jag är så rädd att förlora honom. Men jag tänker aldrig på att jag kommer förlora honom om jag inte släpper honom fri. Det är inte det att jag inte litar på honom, det är mer att jag är rädd att bli själv, att bli lämnad ensam hemma. Att vara ensam är det värsta jag vet, jag blir inte bara ledsen när han lämnar mig, jag blir ledsen när mamma, pappa och när mina kompisar lämnar mig. Det är så svårt för mig att vara ensam, jag är rädd att jag ska göra något, att mina tankar ska snurra iväg och ge mig svåra svackor. Jag märker att han blir ledsen, han blir också arg för att jag är så fastbunden till honom. Men jag tror inte riktigt han har förstått att det är mitt sätt att försvara och faktiskt mitt sätt att sörja, för jag mår fortfarande riktigt dåligt över min mammas sambos död.
Vad ska man säga till den personen som man älskar mest av allt när man knappt orkar mer? När livet tar emot på att vägar och man inte har någon lust att finnas längre? Jag har sett honom gråta, jag har sett honom bli arg på grund av mitt beteende, där jag inte sagt något utan bara visat min dödsångest. Ingen ska behöva se det, men ändå så gör jag så mot honom. Han har sett mina panikattacker, han har sett allt. Hur kan jag som människa vara så ond, så grymt taskig mot den jag älskar mest av allt? Han säger att det är lugnt, men jag undrar om det verkligen är det.
Tänk att man kan vara så kär att man sätter hela förhållandet på en skör tråd. Hur svårt ska det vara att faktiskt glädjas att han har kul med sina kompisar? Hur svårt ska det vara att sova hemma en natt ensam? Hur svårt ska det vara att må bra och visa glädje? Jag kommer aldrig fatta hur jag själv fungerar. Jag har så många frågor att ställa mig själv, jag har svar på de flesta men jag gör aldrig dem, jag fullbordar inte mina svar. Varför fullbordar jag dem inte? Jag vet inte, jag vill så gärna för jag vill bli en bättre flickvän. Jag vill visa att jag är stark nog att jag faktiskt är en tuff tjej som klarar av att vara ensam en kväll eller några dagar för den jag älskar mest ska ha kul med sina kompisar.
Jag har tagit hjälp, jag går hos en kurator och gör små pytte framsteg i en långsam takt. Jag gör det för mig själv, för jag vill leva med honom så länge jag kan. Jag kommer kämpa, jag vill bli bättre men han och alla andra måste förstå att det tar tid, man kan inte ställa om en psykisk ohälsa direkt, det är jobbigt för mig, även om ni inte tror det. Min resa har bara börjat.
Nu är det snart tre veckor sedan jag var med om en hemsk ridolycka. Det har varit riktigt tuffa veckor och jag vet att veckorna jag har framför mig kommer bli ännu tuffare.
Jag vill tacka framförallt mamma som va med mig under nästan hela veckan på sjukhuset och massor av mer som ord ej kan förklara, min pojkvän som var hos mig varje kväll och tog sprutan i min mage och stöttar mig genom allt nu, min pappa och hans fru som ställt upp med skjuts och även stöttat mig mycket.
Sköterskorna på barnavdelningen var helt fantastiska, kommer aldrig glömma hur mycket dem jobbar för oss människor att må bra. All respekt till er som jobbar inom sjukvården.
(Känsliga borde ej se bilderna)
Den 14e april hade jag och en klasskompis bestämt oss att rida ut på två av våra gymnasiehästar. Under sista lektionen skrev vi prov, men vi vart klara tidigare än dem andra och gick med några fler från klassen. Vi gick och tog in hästarna och jag var taggad till 1000 för en mysig uteritt! Vi fixade ordning hästarna och tog oss iväg. Hästen jag red var lugn och riktigt fin, lite pigg men det förstår man ju och jag är ju ingen nybörjare heller så jag tänkte att det inte var så farligt. Det var en lugn ritt tills vi kom fram till något som kallas Björnöstigen. Här finns det stockar som vi hoppar över och det är inget ovanligt heller. Min klasskompis häst ville inte gå framåt så jag valde att gå före för annars skulle vi aldrig komma fram. Det var lugnt tills den tredje stocken då min häst började skena och bocka samtidigt, tårarna sprutade på grund av blåsten och den snabba farten. För varje bockning så hamnade jag mer och mer på sidan och tillslut kastades jag av precis innan vi kom ut på vägen, hängandes någon meter med hästen när jag sen åkte ner i backen, slog i huvudet och tappade andan i några sekunder. Kände direkt att något var fel när jag fattat vad som hänt, foten svullnade först upp så trodde det bara var en stukning men efter några sekunder var hela underbenet svullet och det va en smärta från helvetet. Hästen fortsatte att springa ända upp till skolan, jag var så orolig över honom.. Min klasskompis som var med tog min telefon och ringde våran ridlärare. Hon kom riktigt snabbt med bilen och på något sätt tog jag mig upp till skolan. Efter 1 1/5 timmar så var jag på akuten eftersom både jag och de i skolan trodde det var en rejäl stukning. Men jag kände att något var fel, aldrig haft så ont vid en stukning förut. En tjej från skolan skjutsade mig till akuten och var med mig tills mamma kom (världens underbaraste). När jag kom till akuten fick jag hjälp efter tre minuter, efter fem till tio minuter var jag inne i ett rum där jag fick bekräftat att underbenet var brutet, man såg då att hela benet var förflyttat. Fick gips som stöd men smärtan var outhärdlig och jag var så arg att det hade hänt mig. Min mamma och pojkvän kom sedan upp till mig.
Jag var arg, ledsen och chockad. Jag som alltid sagt att jag aldrig brutit något. Fick nu en smäll på käften och efter röntgen konstaterades det att det var tre brutna ben i underbenet, det "stora benet", skenbenet och en lös benbit i en av "knölarna" samt sprickor i fotleden. Dålig bild på röngten men man ser lite..
På kvällen samma dag fick jag opereras, första gången i mitt liv på operationsbordet och första gången jag skulle sövas ner. Det var en obehaglig känsla och jag var så nervös.. Sköterskorna var så underbara och pedagogiska så var nästan genast lugn.
När jag sedan vaknade upp på uppvaket så hade jag en ställning på benet, kommer ihåg hur förbannat ont det gjorde och hur vidrigt det var..
Var iallafall glad när min pojkvän, mamma, pappa med fru, släktingar och vänner kom förbi och hälsade på mig. (Litet skrapsår i pannan från smällen på huvudet, thank you lord för hjälmar!!!)
Ja ni ser ju hur äckligt det ser ut! Fem stycken "skruvar" som skulle sätta benen på plats innan nästa operation som var sagt att den skulle inträffa en vecka efter denna var in opererad. Natten och under dagen jag fick ställningen mådde jag riktigt illa, kräktes 4-5 gånger och var yr. Hade förmodligen fått en enklare hjärnskakning som satte igång efter narkos och morfin. Svullnaden gick som tur va ner på fyra dagar och på den femte dagen fick jag ta bort denna och sätta in plattor och skruvar.
Så ser det ut i mitt ben nu. Dessa plattor och skruvar ska jag ha kvar i hela mitt liv om dem inte skaver eller börjar krypa ur sin plats. Efter operationen hade jag en klumpigt gips i en dag men dagen efter fick jag ett mycket lättare och behändigare gips. Ett plastgips!
Dagen efter jag fått detta på benet så fick jag åka hem efter min läkare och sjukgymnast pratat med mig. Det var en sån lättnad att få åka hem, men jag visste inte att det skulle bli så jobbigt som det blev. Detta blåa gips hade jag i två veckor och det har varit de värsta veckorna i mitt liv, dvs depression, nedstämdhet, ensamhet, tråkighet, stress och minskad livslust.
För några dagar sedan var jag uppe på sjukhuset igen för återbesök på röntgen och hos ortopeden. På röntgen bilderna såg allting bra ut och att det hade börjat läka ihop fint. Hos ortopeden fick jag ta bort gipset och stygnen, ni ser ju själva här nedanför hur mycket dem skurit i mig..
Nu så har jag inget gips längre utan en massa plåster, stödstrumpa och en slags plastsko som heter aircast. Jag hatar den men den hjälper ju mig.. Den är mycket klumpigare än gipset och jag måste sova med den. Den gör ont och jag tycker den är riktigt ful och obekväm.
Jag vet att detta kommer vara de tuffaste fyra veckorna + de kommande veckorna efter det i mitt liv då jag bland annat fyller 18 år 1a juni, det är sommar, min pojkvän, kusin och flera kompisar tar studenten och jag kommer endast kunna fira en av dem. Det gör så ont i mitt hjärta.. Men jag hoppas dem förstår mig. Det kommer vara en jobbig tid med deprission och nedstämdhet, ensamhet och det jag nämt tidigare i inlägget. Förhoppningsvis när de fyra veckorna gått kommer jag få börja stödja på foten igen efter ca 7 veckor. Då tror jag att livet kommer kännas enklare om allt gått som det ska. Jag ska kämpa och jag ska klara detta, jag ska klara skolan, klara av att vara en bra flickvän och dotter, klara av att vara den jag egentligen är. Men jag måste få ha tillåtelse att ha ont, jag är bara människa.
----
Jag vill säga till alla att olyckan kan inträffa när som helst, var som helst och vem som helst. Jag var helt ovetande och tyckte det bara var roligt tills allt hände. Använd för gudsskull ALLTID hjälm, stövlar/chaps och väst när ni rider och rid ALDRIG ut själva!!! Ha alltid mobilen med och meddela era kompisar när ni rider ut.
Jag kan säga att hjälmen räddade mitt liv, den tog hela smällen och skrapsår från mitt huvud. Mina stövlar höll allting på plats så benet inte gick av helt och ut ur huden, tänk på eran utrustning vid all ridning och hantering av hästar! Det kommer jag göra i framtiden, för att börja rida och hålla på med hästar igen kommer jag definitivt göra!
Vad jag har sett så har det pågått och pågår en del åsiktsinlägg och debattinlägg om just hur hästen ska behandlas i alla stadier. Jag tycker detta är viktigt, det är viktigt eftersom man får reda på vad andra människor tycker om hästhållning och vad vissa tycker är rätt och fel. Enligt mig så ser jag många som håller med om en hästhållning och en ridning som ska klassas professionell och inte skada hästen men som ändå rider och behandlar på ett sätt som faktiskt skadar hästen. Jag säger inte att jag är den perfekta ryttaren, för det är jag inte, jag har mycket kvar att lära men jag kan inte säga att jag inte redan lärt mig en hel del. Jag försöker alltid se efter hästens bästa och känner jag att det inte är en bra dag för mig, då rider jag inte, då blir det bara massa mys istället, endast för att mitt onda humör inte ska gå ut över min ridning. I skolan lär vi oss en hel del om hur hästar ska behandlas och även ute på praktiken vilket är ett stort hjälpmedel för mig som person inom hästhållning. En säker och bra hästhållning är den viktigaste av alla. Man ska älska sin häst och göra allt för den, lyssna om den reagerar på ett sätt annorlunda sätt än igår. Eftersom jag nu har läst en del och sett en del bilder så blir jag ledsen, sårad faktiskt över vad som händer med vissa hästar. Det finns så mycket som folk säger är rätt och fel, jag ska inte uttrycka mig idag om vad just jag tycker är rätt eller fel men att förmedla till er hästmänniskor hur det faktiskt kan se ut när man rider eller behandlar på ett korrekt eller okorrekt sätt och vad det ger för skador med det okorekkta sättet. Jag hade tänkt dela med mig av några filmer jag hittat på youtube som förklarar en del av det jag menar med en okorrekt hästhållning.
Denna video visar hur hästen reagerar på bland annat våra tygeltag och spö-slag, denna video ger mycket tankar omkring hur iallafall jag själv ska kunna bli en bättre ryttare. Ta er tid att kolla!
Även det här med rollkur är något som diskuteras mycket nu och jag har inte vetat så mycket om det förens de senaste veckorna. Idag fick vi en uppgift i skolan där vi ska referera om rollkur, läste igenom snabbt och tycker det verkar vara en riktigt onaturlig form för hästen och denna video förklarar enkelt och bra vad som menas med just rollkur.
Det finns så mycket mer jag skulle vilja visa er på videor men ni kan söka själva på youtube och se vad det finns för hemska sätt. Jag vill veta vad NI tycker är rätt och fel i ridningen och även i hanteringen från mark, på tävlingsplatser, hemma i stallet, ja på alla ställen man kan vara. Berätta för mig så kommer jag skriva ett längre och bättre åsikts inlägg om detta samt sätta in mina favoriter av era kommentarer.
Jag skulle kunna lägga upp mitt referat om rollkur här på bloggen när jag är klar med den om ni skulle vara intresserade om vad som stod i texten vi fick? Kommentera!
Jag söker nu en eller flera modeller som skulle vilja ställa upp på en fotografering. Antingen med eller utan häst, hund, katt ja listan på djur kan göras lång! Fotar även gärna andra saker som t.ex produkter eller barn om så önskas, kom med förslag.
Eftersom denna fotografering kommer bli en del av arbetet med mitt lilla företag så kommer det vara gratis (ni som ställer upp kommer få mer info om detta då det inte är som ett vanlig "paket").
Jag ser främst att ni finns i Västerås.
Låter detta intressant?
Mejla mig på : [email protected] eller kontakta mig på facebook, Angelica Linnea Maria Pettersson.
Nu är det cirka en månad sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen och jag som sa att jag skulle hålla igång, haha vilket skämt! Förra inlägget jag skrev så berättade jag att jag skulle fota Ida och hennes syster Fanni vilket jag också har gjort, men tyckte bilderna inte alls blev bra så satte mig aldrig ner för att ens försöka redigera. Men igår när jag egenligen skulle plugga så tänkte jag, men varför ska jag inte testa? Så tog fram en bild på Ida och fixade den och blev riktigt nöjd med slutresultatet och idag har jag redigerat klart bilden på Fanni och herregud! Jag överträffade mig själv med redigeringen och trodde aldrig att lilla jag kunde göra något så fint av en tråkig och grå bild :D . Ska fortsätta redigera några nu så får ni en del att kolla på men jag ger er ett smakprov på bilderna här nedan.
Om ni vill se före och efterbilder + en sammanfattning om vad jag gjort med bilderna, kommentera!
Kommentera gärna även vad du tycker om bilderna, kritik av båda slag är välkommna! :)
(märkte att bilderna visar annan färg beroende på skärm, så färgerna kan vara missvisande..)
Ida Hamrin innan vårbalen 2013 (det flög en humla precis vid mig och Ida skrek till, där av minen)
Denna lördag är jag spänd till, det kommer nog bli otroligt roligt och jag hoppas att vädret bjuder på en öppen himmel med sol. Jag ska nämligen fota porträtt och det är Ida Hamrin, Fanni Hamrin och Elin Lagerqvist som ska stå framför kameran. Vi har inte riktigt något tema utan eftersom de går i stylist linjen så kommer fokuset ligga på starka sminkningar och hår. Framförallt så måste jag lära mig att ta initiativ och ha lite ideér till exakt porträtt fotografering med en "modell". Måste även träna på dessa porträtt fotograferingar, både inomhus bilder och utomhus. Så det ska bli riktig spännande för att se hur allt kommer bli.
Hoppas ni är lika spända som mig för att se resultatet! :D
Jag skulle nu behöva eran hjälp till mitt lilla företag, jag ska göra en marknadsundersökning och genom att svara på detta som tar någon minut så hjälper ni mig enormt mycket! :)
För några månader sen var jag i Dalarna på praktik med min fina vän Tyra. Jag har varit där en gång innan och trivs så sjukt bra, skulle kunna tänka mig att vara där varje praktik. Gården heter Bäckans rid- och utbildningscenter, länk ->här<-. Kan lungt säga att om man vill ha en lärorik praktik med mycket ridning och att skaffa nya vänner så ska man åka dit. Det är en sådan trevlig känsla i stallet, alla människor är snälla och Terese Jons som driver detta är hur trevlig som helst. Hon brinner verkligen för detta och har byggt upp sin egen framgång. Vi fick följa med på olika tävlingar och bilderna ovan är från när vi var i Mora och på bilderna ser vi Elsa Berggren med sin ponny Emerald Victor en riktigt snygg ponny om ni frågar mig ;)
Detta är ett tips till alla er som går på Ridgymnasium, eller på något annat gymnasium där ni får praktisera med hästar. Om ni kan åka dit, passa på! :D
Emma Olofsson med Plupp & Fiffi - Nikon D3000 & Nikkor 35mm f/1.8
Nämen hallå allihoppa! Det var väldigt längesen jag uppdaterade här och anledningen till att jag börjar nu är att jag nämligen ska driva ett företag genom entrepernörskapen vi har i skolan. Företaget jag har är inom grafisk design där jag kommer sälja bloggdesigner, headers, loggor, mallar till visitkort och affischer m.m. Även fotograferingar inom Västerås. Jag kommer även jobba med idébyggande till er där jag ger köparen en idé till att själv bygga sin egen design eller att jag bygger fram genom eran idé. Affärsidén lyder:
" Nyskapande och idébyggande inom grafiskdesign".
Jag kommer skriva mer om mitt lilla företag när jag blivit klar med min affärsplan.
Bloggen ska även få ett nytt utséende som passar till affärsplanen men först måste jag få lite nya bilder och inspiration till hur designen ska se ut, färgerna är iallafall klara och såklart ska det vara gråblått/marinblått, mina favvo färger. ;)
Idag så var det bestämt att jag skulle fota Emma och hästarna och efter det rida ut vilket var riktigt mysigt och vi hade roligt under fotograferingen, hästarna ville inte visa sina bästa sidor och var smutsiga när vi tog in dem och ville inte vara glada på bilderna. Så nästa gång ska vi göra detta mer planerat för att få bättre bilder. Att sedan redigera bilderna var huuuur kul som helst, höstfärgerna är så vackra och bilderna får exakt den färg och djup jag vill ha! :D Nu vill jag verkligen fota mer och ge allt inom mitt företag.
