Att vara 18 år, leva med den man älskar mest och ha psykiskt ohälsa är inte lätt för någon av oss. Den ständiga rädslan och oron som jag bär på mina axlar kör slut på mig. Jag är inte den jag en gång var, det är sällan den riktiga Angelica kliver fram och visar sig. Min psykiska ohälsa är något som utvecklats sig i snart 5-6 år. Det började med mina föräldrars skilsmässa, där tappade jag förtroendet till människor. Efter det började ett ohälsosamt beteende där jag trodde att jag bestämt mig för att jag inte ville leva längre. Några år senare så dog min mammas sambo utan förvarning, här sjunk jag ner till en nivå där ingen ungdom ska behöva finna sig. Nu var jag tvungen att kämpa för min mammas skull, hon var den enda som betydde något för mig just då. Ett år senare träffar jag denna underbara kille som jag blir dödsligt, barnsligt kär i. Han som jag aldrig trodde att jag kunde få. Men här började även ett beetende, en rädsla som växte fram på grund av allting som hänt.

För mig är det här hela min värld, allting kretsar kring kärleken till mannen i mitt liv. Att försöka ge honom så mycket som möjligt av mig själv och tacka honom för att han är den han är, är riktigt svårt. Jag har svårt att glädjas för andra, jag har nästan aldrig varit ensam förut för jag alltid haft min familj och en stor kompiskrets. Men nu har inte jag det, båda sidorna har minskat och rädslan är större än förut att förlora min enda riktiga vän - min bästevän, den enda som jag ser en framtid med.

Utan honom hade jag nog mått sämre än vad jag gör idag, man kan säga att han räddade mig från att ta det där steget ut från klippan som kunde avsluta mitt liv. Det låter klyschigt jag vet, men det är ren sanning. I den djupa depressionen jag var nere i när jag träffade honom så var det nära ett slut för mig men han höll hoppet inom mig uppe.                                                                                          

Det gör så ont att jag faktiskt har svårt att låta honom gå, liksom släppa honom fri efter allt han gjort och gör för mig. Att vara så kär i en fantastisk person som gör allt för mig men jag kan inte göra något för honom hatar jag. När han väl går så krossas mitt hjärta varenda gång. Jag är så rädd att förlora honom. Men jag tänker aldrig på att jag kommer förlora honom om jag inte släpper honom fri. Det är inte det att jag inte litar på honom, det är mer att jag är rädd att bli själv, att bli lämnad ensam hemma. Att vara ensam är det värsta jag vet, jag blir inte bara ledsen när han lämnar mig, jag blir ledsen när mamma, pappa och när mina kompisar lämnar mig. Det är så svårt för mig att vara ensam, jag är rädd att jag ska göra något, att mina tankar ska snurra iväg och ge mig svåra svackor. Jag märker att han blir ledsen, han blir också arg för att jag är så fastbunden till honom. Men jag tror inte riktigt han har förstått att det är mitt sätt att försvara och faktiskt mitt sätt att sörja, för jag mår fortfarande riktigt dåligt över min mammas sambos död. 

Vad ska man säga till den personen som man älskar mest av allt när man knappt orkar mer? När livet tar emot på att vägar och man inte har någon lust att finnas längre? Jag har sett honom gråta, jag har sett honom bli arg på grund av mitt beteende, där jag inte sagt något utan bara visat min dödsångest. Ingen ska behöva se det, men ändå så gör jag så mot honom. Han har sett mina panikattacker, han har sett allt. Hur kan jag som människa vara så ond, så grymt taskig mot den jag älskar mest av allt? Han säger att det är lugnt, men jag undrar om det verkligen är det. 

Tänk att man kan vara så kär att man sätter hela förhållandet på en skör tråd. Hur svårt ska det vara att faktiskt glädjas att han har kul med sina kompisar? Hur svårt ska det vara att sova hemma en natt ensam? Hur svårt ska det vara att må bra och visa glädje? Jag kommer aldrig fatta hur jag själv fungerar.
Jag har så många frågor att ställa mig själv, jag har svar på de flesta men jag gör aldrig dem, jag fullbordar inte mina svar. Varför fullbordar jag dem inte? Jag vet inte, jag vill så gärna för jag vill bli en bättre flickvän. Jag vill visa att jag är stark nog att jag faktiskt är en tuff tjej som klarar av att vara ensam en kväll eller några dagar för den jag älskar mest ska ha kul med sina kompisar.

Jag har tagit hjälp, jag går hos en kurator och gör små pytte framsteg i en långsam takt. Jag gör det för mig själv, för jag vill leva med honom så länge jag kan. Jag kommer kämpa, jag vill bli bättre men han och alla andra måste förstå att det tar tid, man kan inte ställa om en psykisk ohälsa direkt, det är jobbigt för mig, även om ni inte tror det. Min resa har bara börjat.

Jag älskar dig min Hugo, nu och för alltid.